****
Helvettes jävla fitta.
Jag hatar dig. Fast egentligen inte. Fast ändå lite. Eller väldigt mycket.
Hoppades för mycket.
Hur kunde jag vara så dum?
Hur kunde jag tro att något hade förändrats?
Att DU hade förändrats?
Allt är precis som då. Om inte värre..
Jag vill inte förlora dig. Men du får för fan ta och tänka efter.
Om du bara kunde se in i min själ.. Då skulle du se den skada du gjort.
Du skulle se alla sår efter dina ord, alla blåmärken av dina riktigt hårda ord. Hårda som slag.
Du skulle se vilken smärta du lämnat. Smärtan i mitt bröst, i mitt hjärta, i min själ..
Du skulle se märkerna i marken där jag legat efter dina hårda ord.
Jag är en stark människa. Jag har stått länge. Jag har stått länge och kämpat.
Kämpat emot rädslan, smärtan, sorgen.
Rädslan att förlora dig. Eller henne. Eller någon alls.
Smärtan att se henne ramla ihop, ligga där. Ha ont. Smärtan att se dig försvinna.
Sorgen efter allt. Sorgen fanns där jämt.
Men jag lyckades hålla emot. Jag stod kvar.
Har gjort det länge. Men inte ens den starkaste människan klarar av att stå emot rädslan, smärtan och sorgen så länge. Nu får det vara nog.
Jag har ramlat ihop, men jag har kravlat mig upp igen. Alltför många gånger har jag tagit mig upp för att pånytt ramla ihop.
Nu får det vara nog. Orkar inte längre kämpa.
Om du vill ha mig kvar, får du börja kämpa. Jag tänker inte göra det längre.
Jag har varit för snäll. Har låtit dig bestämma, har inte brytt mig. Du har gått över min gräns flera gånger, men jag flyttar gränsen längre bort. Vill inte att du ska gå över den. Vill inte att det ska vara över.
Men nu har du gått över gränsen. Den går inte att flytta längre. Det är över nu.
Jag hatar dig. Fast egentligen inte. Fast ändå lite. Eller väldigt mycket.
Hoppades för mycket.
Hur kunde jag vara så dum?
Hur kunde jag tro att något hade förändrats?
Att DU hade förändrats?
Allt är precis som då. Om inte värre..
Jag vill inte förlora dig. Men du får för fan ta och tänka efter.
Om du bara kunde se in i min själ.. Då skulle du se den skada du gjort.
Du skulle se alla sår efter dina ord, alla blåmärken av dina riktigt hårda ord. Hårda som slag.
Du skulle se vilken smärta du lämnat. Smärtan i mitt bröst, i mitt hjärta, i min själ..
Du skulle se märkerna i marken där jag legat efter dina hårda ord.
Jag är en stark människa. Jag har stått länge. Jag har stått länge och kämpat.
Kämpat emot rädslan, smärtan, sorgen.
Rädslan att förlora dig. Eller henne. Eller någon alls.
Smärtan att se henne ramla ihop, ligga där. Ha ont. Smärtan att se dig försvinna.
Sorgen efter allt. Sorgen fanns där jämt.
Men jag lyckades hålla emot. Jag stod kvar.
Har gjort det länge. Men inte ens den starkaste människan klarar av att stå emot rädslan, smärtan och sorgen så länge. Nu får det vara nog.
Jag har ramlat ihop, men jag har kravlat mig upp igen. Alltför många gånger har jag tagit mig upp för att pånytt ramla ihop.
Nu får det vara nog. Orkar inte längre kämpa.
Om du vill ha mig kvar, får du börja kämpa. Jag tänker inte göra det längre.
Det är din tur nu. Att kämpa för oss. Om du börjar med det, hjälper jag dig.
Då kanske vi klarar det tillsammans.
Men om inte du tänker kämpa för oss, så varför ska jag?
Har redan försökt alldeles för länge.
Det räcker nu.
Då kanske vi klarar det tillsammans.
Men om inte du tänker kämpa för oss, så varför ska jag?
Har redan försökt alldeles för länge.
Det räcker nu.
Jag har varit för snäll. Har låtit dig bestämma, har inte brytt mig. Du har gått över min gräns flera gånger, men jag flyttar gränsen längre bort. Vill inte att du ska gå över den. Vill inte att det ska vara över.
Men nu har du gått över gränsen. Den går inte att flytta längre. Det är över nu.
Jag älskar dig. Men om du inte börjar tänka efter och se efter.. Tro inte att jag tänker stanna hur jävla länge som helst.
Ni som säger åt mig vad jag ska göra.. HÅLL KÄFTEN.
Jag vet, ni bryr mig bara om mig och ni vill bara mitt bästa och blablabla.
Ni vet inte hur jag känner, ni vet inte hur jag haft det, ni känner inte h*n på samma sätt som jag gör.
Ärligt, ni känner fan inte mig. Ingen av er.
Jag vet, ni bryr mig bara om mig och ni vill bara mitt bästa och blablabla.
Ni vet inte hur jag känner, ni vet inte hur jag haft det, ni känner inte h*n på samma sätt som jag gör.
Ärligt, ni känner fan inte mig. Ingen av er.
Jag älskar er, men i det här måste jag faktiskt få välja själv..
Kommentarer
Trackback
